jag har aldrig sett någon rakt i ögonen
"Det största problemet jag har, är inte visa mig svag. Åtminstone inte inför andra, inför fel sorts människor. Det har jag lärt mig, att släppa ut sina känslor inför fel umgänge och upptäcka att ingen bryr sig ändå, gör bara mer ont. Jag är mer typen som tränger undan tankarna och försöker vara glad. Självklart kommer det sen, i ensamhet."
jag är så less på att beskrivas som känslokall, tom och okapabel till att älska.
jag kan, men jag är bara för rädd för att bli sårad.. det kommer inte bara ur mig, men bara jag får chansen så kan jag, det vet jag. det måste bara vara rätt person. jag trodde att jag hade hittat rätt, men jag hade fel.
det hade säkert kunna blivit rätt, men jag vågar inte berätta vad jag känner, eller tycker, hellre gå och hålla det inom mig, istället för att ta smällen av att inte bemötas med samma känslor.. varför kan jag inte bara, det gör så förbannat ont, det tar stopp någonstans därinne, det vill ut, men går inte, jag kan inte forma orden. jag kan inte ens skriva av mig i min egna blogg, rädd för vad andra ska tycka och tro, hellre verka orörd, att inget rör mig i ryggen när det är tvärtom, fruktansvärt skör under pansarplåten.. bekräftelsen måste jag också ha, annars kan jag inte. jag måste så mycket, som jag egentligen inte vill. antar att det blir så med en pappa som min, jag älskar honom, men alla krav jag försökt leva upp till har bara gjort mig svagare.
om jag inte visar exakt vem jag är gör det inte lika ont att bli lämnad. jag måste ta tag i mig själv, stå för vem jag är.
det är på väg
ge mig en chans till
jag är så less på att beskrivas som känslokall, tom och okapabel till att älska.
jag kan, men jag är bara för rädd för att bli sårad.. det kommer inte bara ur mig, men bara jag får chansen så kan jag, det vet jag. det måste bara vara rätt person. jag trodde att jag hade hittat rätt, men jag hade fel.
det hade säkert kunna blivit rätt, men jag vågar inte berätta vad jag känner, eller tycker, hellre gå och hålla det inom mig, istället för att ta smällen av att inte bemötas med samma känslor.. varför kan jag inte bara, det gör så förbannat ont, det tar stopp någonstans därinne, det vill ut, men går inte, jag kan inte forma orden. jag kan inte ens skriva av mig i min egna blogg, rädd för vad andra ska tycka och tro, hellre verka orörd, att inget rör mig i ryggen när det är tvärtom, fruktansvärt skör under pansarplåten.. bekräftelsen måste jag också ha, annars kan jag inte. jag måste så mycket, som jag egentligen inte vill. antar att det blir så med en pappa som min, jag älskar honom, men alla krav jag försökt leva upp till har bara gjort mig svagare.
om jag inte visar exakt vem jag är gör det inte lika ont att bli lämnad. jag måste ta tag i mig själv, stå för vem jag är.
det är på väg
ge mig en chans till
Kommentarer
Trackback
